När jag faller
Blev i veckan trött på att vara en passiv, gravid kvinna. För det är allt som jag känner mig som just nu. Min tillvaro har alltid varit att engagera mig i jobbet, familjen och huset. Just nu får hundarna ingen träning, renoveringarna har avstannat, huset ser ut som att ingen städat sen 1800, människor som behöver min hjälp får den inte (inte av någon annan heller) och mitt arbete står där det står. Det känns som att min tillvaro är inte gjord för att vara begränsad och gravid, och jag gav upp förra veckan. Städade, skottade, motionerade, arbetade utan rast. Och nu är jag här...
dag 2; med smärtor och värk. Försökte åka till jobbet och genomgå ett dagsmöte men fick avbryta och säga: det går inte. Jag kan inte sitta. Och att förklara för någon i telefonen varför arbetet som jag har bokat måste bli utfört som avtalat, eller paket skickas utan att få frågor varför de ska skickas till england - gnäll och tandagnissel över en jäkla kartong och andra dumma saker - är ork jag inte har. Så slutligen när jag väl tog mig hem och landade i känslan att detta är dag två (eller snarare dygn 2 då jag haft ont på natten) med värk- så blev jag helt överöst av det faktum att jag kanske måste åka till sjukhuset och faktiskt bråka för att få en kontroll. När man måste bråka så blir det så uppenbart att det finns en underliggande orsak till att man inte ligger hemma en vecka med värk- rädslan. Rädslan att förlora ännu ett barn. Och även sorgen som ligger kvar.
