Utan dig
Jag drömde att jag höll lillis i famnen och hon var död. Hon var jätteliten... Men jag kände ingen rädsla eller skräck. Så skrev jag en-två veckor innan vi var på ultraljudet och fick besked. Och så blev det.
Idag var jag hos Kuratorn. Ja... jag som gått genom helvete i livet (kan det kännas) utan att prata med någon kurator, stod plötsligt där förvirrad och hjälplös. Mina verktyg hade tagit slut. De tog mig igenom alla besked, från det första ultraljudet till den sista stunden som jag höll Lillis i min famn. Jag var säker- förlossningen klarar jag av på måndag och onsdag är jag tillbaka på jobbet. Jobbade onsdag och torsdag... Helvete! Fredag rasade min värld...Jag kom tillbaka till jobbet efter en lunch och när jag stannade bilen blev jag överöst av en våg av känslor som gröpte ur mig inifrån och fick mig att kura ihop till en boll i förarsätet med tårarna strömmande och högljutt gråtande. Jag försökte samla mig flera gånger men insåg att min arbetsdag skulle aldrig fungera idag. Jag tog min vecka sjukskrivning som jag hade fått i förväg - som jag inte tyckte att jag behövde då- och stannade hemma. Med dåligt samvete såklart.
Lillis föddes i maj, planerat för tidigt, med två svåra hjärtfel. Hon skulle aldrig klara sig genom svåra operationer, och graviditeten var farlig för mig. Det var svårt att förstå att någon så stark i magen inte kunde klara sig utanför. Under två veckor slungades vi mellan hopp och förtvivlan bland läkare som ombokade oss åt höger och vänster innan vi fick besked. Jag trodde aldrig att det kunde bli mer smärtsamt än att gå en vecka med sparkar i magen och veta att om en vecka kommer jag föda det här lilla livet, och hon kommer att dö. Men smärtan efteråt var värre.
Varje morgon hade jag vaknat och stigit upp utan min man och Lillis vaknade i min mage. "bonki bonki" sparkade hon som en liten vilde. Ibland var det en riktig karate kick. Och varje kväll när jag skulle sova började hon stöka och höll mig vaken en halvtimme tills jag la armen om magen och gosade in den bakom min mans rygg. Efter att ha hållit henne efter förlossningen, livlös, och konstaterat att hon var så mycket finare än jag hade trott, bara dryga 350 gram och 29 cm lång, så hade jag konstigt nog ett lugn i kroppen (och morfin). Jag fick se henne och ta farväl. Två dagar senare trillade polletten ner när jag insåg att det var både första och sista gången jag höll henne och sista gången som jag känt hennes sparkar. Jag skulle aldrig mer få stryka hennes kind, mäta tummen mot hennes fot. Mitt hjärta ville bara ta tillbaka henne och sätta henne i magen igen, där hon mådde gott. Alltid ha henne nära.
Förnuftet säger att jag vet hur dåligt hjärta hon hade, jag vet alla praktiska bitar... men mitt hjärta ville inte lyssna. Det fanns ingen strategi för hur man tog sig ur denna smärtan för jag hade inget ord på den mer än saknad. Hur löser man en saknad? Jag kunde kalkylera risker och möjligheter och tillvägagångssätt ända fram till nu, för nu fanns det inget annat än att sörja kvar. Efter en massa diskussioner hos kuratorn så insåg jag att vi kom fram till samma sak som jag gjorde innan: tiden läker alla sår. Om man inte har tid? eller ork till tid? Jag kände mig besviken... jag skulle ju få redskap till hur jag hanterar det här? En mall, lite papper, något att läsa om hur man gör. Till sist så fick jag ett papper med hur ett "sorgemönster" kan se ut. Något teoretisk. Jag klamrade fast mig i pappret precis som att hon hade gett mig en karta till regnbågens slut. Jag intalade mig att med den i min skrivbordslåda skulle jag ta mig igenom detta. Jag kunde se i vilken fas jag var - precis som i personalpsykologi- och jag kunde konstatera vilka känslor som var i den fasen och vad nästa var.
Hur kan ett sådant litet liv som man hållit enbart några timmar skapa sådan förödelse och sorg? Det var som att jag hade levt med henne under år. Kärleken hade tagit mig genom eld om det hade hjälpt henne. Och nu låg hon där så liten och bräcklig. Inlindad i en filt i en brödkorg.
Lillis lillis, min älskade lilla sprattelgurka. Jag kommer att sakna dig så. Mitt hjärta brister gång på gång och jag önskar jag såg tiden framför mig där det bara värker... Jag önskar att det fanns ro att tänka på dig, och sakna dig.. Men jag måste jobba. Och jag måste fixa vattnet i huset. Och alla de där måstena som jag önskade inte existerade. Att jag hellre kunde sitta vid ditt körsbärsträd som jag planterat till dig och minnas hur det var att hålla dig i famnen. Men jag får drömma mig bort på lunchen... Jag slapp i alla fall se dig utan en massa slangar och sår. Du lider inte. Men tomheten efter dig är svår att fylla.
Lillis föddes i maj, planerat för tidigt, med två svåra hjärtfel. Hon skulle aldrig klara sig genom svåra operationer, och graviditeten var farlig för mig. Det var svårt att förstå att någon så stark i magen inte kunde klara sig utanför. Under två veckor slungades vi mellan hopp och förtvivlan bland läkare som ombokade oss åt höger och vänster innan vi fick besked. Jag trodde aldrig att det kunde bli mer smärtsamt än att gå en vecka med sparkar i magen och veta att om en vecka kommer jag föda det här lilla livet, och hon kommer att dö. Men smärtan efteråt var värre.
Varje morgon hade jag vaknat och stigit upp utan min man och Lillis vaknade i min mage. "bonki bonki" sparkade hon som en liten vilde. Ibland var det en riktig karate kick. Och varje kväll när jag skulle sova började hon stöka och höll mig vaken en halvtimme tills jag la armen om magen och gosade in den bakom min mans rygg. Efter att ha hållit henne efter förlossningen, livlös, och konstaterat att hon var så mycket finare än jag hade trott, bara dryga 350 gram och 29 cm lång, så hade jag konstigt nog ett lugn i kroppen (och morfin). Jag fick se henne och ta farväl. Två dagar senare trillade polletten ner när jag insåg att det var både första och sista gången jag höll henne och sista gången som jag känt hennes sparkar. Jag skulle aldrig mer få stryka hennes kind, mäta tummen mot hennes fot. Mitt hjärta ville bara ta tillbaka henne och sätta henne i magen igen, där hon mådde gott. Alltid ha henne nära.
Förnuftet säger att jag vet hur dåligt hjärta hon hade, jag vet alla praktiska bitar... men mitt hjärta ville inte lyssna. Det fanns ingen strategi för hur man tog sig ur denna smärtan för jag hade inget ord på den mer än saknad. Hur löser man en saknad? Jag kunde kalkylera risker och möjligheter och tillvägagångssätt ända fram till nu, för nu fanns det inget annat än att sörja kvar. Efter en massa diskussioner hos kuratorn så insåg jag att vi kom fram till samma sak som jag gjorde innan: tiden läker alla sår. Om man inte har tid? eller ork till tid? Jag kände mig besviken... jag skulle ju få redskap till hur jag hanterar det här? En mall, lite papper, något att läsa om hur man gör. Till sist så fick jag ett papper med hur ett "sorgemönster" kan se ut. Något teoretisk. Jag klamrade fast mig i pappret precis som att hon hade gett mig en karta till regnbågens slut. Jag intalade mig att med den i min skrivbordslåda skulle jag ta mig igenom detta. Jag kunde se i vilken fas jag var - precis som i personalpsykologi- och jag kunde konstatera vilka känslor som var i den fasen och vad nästa var.
Hur kan ett sådant litet liv som man hållit enbart några timmar skapa sådan förödelse och sorg? Det var som att jag hade levt med henne under år. Kärleken hade tagit mig genom eld om det hade hjälpt henne. Och nu låg hon där så liten och bräcklig. Inlindad i en filt i en brödkorg.
Lillis lillis, min älskade lilla sprattelgurka. Jag kommer att sakna dig så. Mitt hjärta brister gång på gång och jag önskar jag såg tiden framför mig där det bara värker... Jag önskar att det fanns ro att tänka på dig, och sakna dig.. Men jag måste jobba. Och jag måste fixa vattnet i huset. Och alla de där måstena som jag önskade inte existerade. Att jag hellre kunde sitta vid ditt körsbärsträd som jag planterat till dig och minnas hur det var att hålla dig i famnen. Men jag får drömma mig bort på lunchen... Jag slapp i alla fall se dig utan en massa slangar och sår. Du lider inte. Men tomheten efter dig är svår att fylla.
