Perfekthetens land och gravstenar
Nu är dagen här. 3,5 månader har gått av den nya graviditeten och jag känner mig för första gången fantastisk. Jag har alltid funderat över de gravida kvinnorna som kvittrar över hur underbart det är att vara gravid, men jag har aldrig upplevt det- och förmodligen aldrig haft tid för det. Det är hemskt att säga men det krävdes förlusten av ett barn för att inse att livet inte handlar om att arbeta. Mitt första sammanbrott i min förra graviditet var när jag fick beskedet att jag inte fick arbeta, min arbetsplats är för riskabel för graviditeten. Det var fruktansvärt och jag sörjde över förlusten att inte kunna utföra mina arbetsuppgifter. Jag brottades invändigt ganska mycket med mig själv över det hela, ja t o m efter förlossningen hade jag bråttom tillbaka för jag kände att jag hade ett ansvar och mådde psykiskt dåligt när jag inte orkade bita ihop för sorgen. Men idag vet jag bättre. Jag är inte mitt arbete, och det har tagit mig till 33 års ålder att förstå det. Så nu omfamnar jag graviditeten på ett mycket mer hälsosamt sätt, både hemma och på arbetet. Jag MÅSTE ingenting annat än att ta hand om mig och mitt barn som jag bär på. Sen gör jag mitt bästa såklart av det som är möjligt.
Jag drabbas fortfarande av sorg ibland.. och funderar när det försvinner. Jag antar att en del av sorgen är att det inte finns något spår av henne. Inte som med en nyfödd, vänner som hälsar på och hör av sig. Inte som ett barn som dött - Ingen gravsten (vilket var dumt känner jag såhär i efterhand). Inga bilder. Inga facebook inlägg. Hon är det som inte fick hända, sånt man är tyst om. Men hon var verklig för mig, och jag är mamma till en pojke och en dotter- även om ena inte fysiskt är i livet. Hos mig lever spåret kvar. Och jag är så himla tacksam över en bukett blommor som min fina vän Sanna skickade mig. En vit vacker bukett där det stod att de beklagade sorgen. Och det var så himla härligt att få, inte bara för att den var vacker och det var en snäll tanke, utan för att det var ett fysiskt bevis att hon funnits - och någon annan delade ens svåra stund precis som de hade delat den om den var lycklig.
Något annat som jag reflekterat över är min familj; min mamma och syster. Min svägerska.
De kom på en gång vi fick besked. Min mamma lämnade inte min sida efter vi fått beskedet att lillis inte kommer att överleva. Hon kom och höll om mig och hon höll om min man länge. Hon lagade mat medan vi låg på hennes soffa och bara väntade ut tiden framför Game of thrones. Hon förstod att ingen kan lindra sorgens styrka, men man kan hjälpa någon att bära den.
När vi fick beskedet att hjärtat var trasigt och de inte visste om de kunde reparerera det, så sa de att det fanns en risk för kromosomfel också. Vi diskuterade detta och kom fram till båda två att ett kromosomfel skulle inte vara något problem för oss så länge barnet inte led av det. Vi skulle vara lyckliga stolta föräldrar. Men något som har frustrerat mig enormt mycket är allas bemötande över kromosomfel. På sjukhuset var jag tillsist tvungen att fråga "har ni inte mött föräldrar som omfamnar barnen lika mycket oavsett?". För frågan handlade hela tiden om vi ville behålla om det visade sig vara kromosomerna. Vi sa att allt vi ville veta var om hjärtat håller! Men även kommentarerna omkring när vi sa att det fanns risk för kromosomfel "ja men då är det bättre att ni får veta det i tid". I TID? Jag var så fruktansvärt besviken och ledsen över sådana kommentarer. Skulle inte vårt barn vara lika önskat om det hade en avvikelse? Skulle man inte vara lika stolt och glad? Skulle vi förväntas att avbryta graviditeten för en sådan sak?
Just i detta avseende så var min syster fantastisk. Hon skulle omfamna sin roll som moster med om än mer kärlek. Och för detta så är jag himla tacksam. Barn ska inte mätas i omgivningens syn på en "perfekt" baby. De ska älskas komplett så som de kommer till livet, för allt de är. Det ska göra dem unika, vilket är bättre än samhället syn på "perfekthet".
Så i dag har jag funderat mycket. Över hur mycket detta lärde mig om mitt arbete, om mig själv, om de starka kloka kvinnorna som jag vill ha vid min sida. De som omfamnar unikhet och hjärta.
